Jag kom just på att det nog är dags att vattna granen så att den fortsätter att stå lika grön och grann i stugan. Vi har de senaste 20 åren huggit vår julgran. När barnen var små var det en av de viktigaste jultraditionerna. Ofta var vi några familjer med barn i samma åldrar som gjorde en gemensam granhuggningsutflykt. Det blev ofta många och långa diskussioner kring hur granen skulle se ut och vilken vi skulle välja. Sedan skulle givetvis alla barnen vara med och såga och stolt ropa ”timber” när granen slutligen föll till marken.
Några år hade vi t.o.m. två julgranar. Barnen hade en egen gran på ovanvåningen, en liten och yvig ”Kalle Anka”-gran som de fick pyssla med alldeles själva. Nu är det inte samma grej längre och oftast blir det att maken och jag själva fixar hem en gran. I år åkte vi ut till Dalby och högg oss en fin rödgran, en gran som doftar. Dessa, har jag lärt mig, är också mest miljövänliga. Kungsgranar är sämst eftersom de måste besprutas mot löss.
Efterfrågan på ekologiska julgranar verkar vara rätt låg i Sverige. Själv hade jag inte ägnat en tanke åt att granodling skulle kunna vara ett problem. Men som andra odlingar används även där bekämpningsmedel och konstgödsel. Att hugga en gran i skogen är förstås det allra bästa. Men få har den möjligheten. Vi valde därför en kompromiss, en obesprutad närproducerad gran. Grön och grann är den också!
